Hej!

Jag heter Anette Enarsson och är undersköterska, skötare, värdegrundshandledare, Silviasyster och enhetschef i Köpings kommun. Intresset för demensvården har varit med mig hela tiden. Som nyutbildad Silviasyster arbetade jag intensivt med att utbilda och handleda både personal och anhöriga i demensfrågor. Det var en fantastisk tid som gav mersmak!

Boendet jag arbetar på heter Hagaberg och där finns det 54 platser. Det är inget demensboende men som på alla boenden så finns det flera som bor här som har en demenssjukdom.

Att arbeta som enhetschef skiljer sig självklart från mina andra uppdrag, men det finns även många likheter. Ibland handlar det mest om att vara människa och närvarande i mötet. Mötet människor emellan är alltid det som är avgörande hur allt blir. Som alla anställda med ett arbete att hjälpa andra människor måste tyngden ligga på själva mötet, precis i alla möten vi har i livet… vem möter jag, är jag närvarande, lyssnande och intresserad? Att lyssna är inte samma som att höra. Höra kan alla som inte har en hörselnedsättning göra, men för att lyssna krävs engagemang och intresse.

Min roll som enhetschef är att se till att all min personal skaffar sig mer kunskap inom demens exempelvis genom de webb-utbildningar som finns. Jag har förtroende för min personal, ger dem ansvar och delar deras vardag här på boendet. Jag är alltid behjälplig med min kunskap och erfarenhet vid olika situationer eller funderingar kring förhållningssätt och bemötande. Personalen får även utbildning och handledning av Köpings demensteam.

Jag brukar gå igenom de olika demenssjukdomarna med personalen så att den kunskapen aldrig tappas bort. Vi använder observationsschema vid beteendeförändringar för att kunna se när, varför och ett eventuellt mönster på när beteendet är som mest påtagligt. Då är det mycket lättare att sätta in specifika åtgärder. Demensteamet hjälper till att upprätta handlingsplaner där behovet finns och ibland kopplar vi in BPSD-teamet för observationer.

Undersköterskan har en viktig roll, de vet mest om den demenssjuke och de signalerar när det blir någon förändring. Undersköterskan är även länken mellan den demenssjuke och resten av teamet. Teamsamarbete är ett måste kring personer med demenssjukdom och är avgörande hur bra åtgärden blir. Självklart involveras demensteamet som vi är så tacksamma att vi har. 

Kommunikationen både den verbala och den icke-verbala påminner jag ofta om, då dessa bägge är så otroligt viktiga. Ofta pratar man om ett gott bemötande som det viktigaste, men jag är beredd att säga att ett gott bemötande måste gå hand i hand med kommunikationen, engagemanget och intresset för att bemötandet ska bli lyckat. Bemötande är så speciellt på många sätt, men det bästa med bemötandet är att man äger det själv och kan aldrig någonsin skylla bort sitt bemötande. Det är helt enkelt ens eget val och ansvar hur man bemöter någon. 

Mina år som undersköterska gör mig mer till en ledare än chef är min känsla, utan mina undersköterskor är jag ingen brukar jag tala om för dem. Där vill jag citera en gammal hockeylegend Wayne Gretsky, han sa ”utan laget är jag ingenting” 

När man som jag arbetat i många år inom demensvården så är känslan att allt har blivit till det bättre och att man numera ser människan bakom sjukdomen.

Mitt i allt om kunskap, erfarenhet och fallenhet så får man aldrig glömma bort att det ska vara roligt på jobbet också! 🙂

Med vänlig hälsning Anette Enarsson

Köpings kommun