Mitt absoluta favoritämne att prata om är förflyttningar i alla dess former. Förflyttningar är en så stor del av vår vardag oavsett om vi är friska eller sjuka. Men när man drabbas av en skada eller sjukdom så blir det otroligt tydligt hur viktigt det är att det fungerar. Vi reser oss upp, byter ställning i stolen eller går helt utan att vi tänker på det eftersom kroppen har motoriska program som styr dessa rörelser. Vid en demenssjukdom kan dessa motoriska program störas och plötsligt är det inte självklart hur man reser sig upp ur en stol. Som personal behöver vi kunskap om hur kroppen vill röra sig när den är frisk, det naturliga rörelsemönstret. Och varför är det viktigt? Jo, för det är den rörelsen vi behöver stödja för att kunna ta tillvara på den demenssjukes egna resurser i förflyttningen.
Här ska du få en liten övning som tydliggör detta:
1: Sitt på en stol med ryggen mot ryggstödet. Res dig upp.
2: Hur gjorde du? Det är ditt naturliga rörelsemönster. Och även om din kollega gör lite annorlunda så finns det gemensamma nämnare. Jag återkommer till det.
3: Sitt åter på stolen med ryggen mot ryggstödet. Flytta fram fötterna 2 dm framför knäna. Res dig upp. Hur kändes det?
4: Sätt dig igen med ryggen mot ryggstödet. Placera fötterna som du vill. Res dig upp UTAN att luta dig framåt. Tänk dig att ryggen ska dras längs ryggstödet. Hur gick det?
För att kunna hjälpa någon i en förflyttning så behöver vi använda oss av det som kroppen själv vill. Någon kanske tar hjälp av armstöden och en annan tar tag i bordet men grunden är densamma, i en uppresning så vill kroppen flytta in fötterna och luta sig framåt. Därför är det viktigt att vi stöttar den demenssjuke precis på det sättet. Det är lätt att tänka att en uppresning ska ske uppåt men så är faktiskt inte fallet. Uppåtrörelsen startar inte förrän rumpan har lämnat underlaget.
Kroppen har ett naturligt rörelsemönster för alla förflyttningar. Det syftar till att lätta på de tyngsta punkterna på kroppen på det mest effektiva sättet. Prova gärna själv genom att tänka på hur du gör när du sätter dig upp ur sängen eller sätter dig ner på en stol.
Men vad behöver vi tänka på lite extra när det gäller demenssjuka personer?
- Tid, tid och tid. Det är enda möjligheten för personen att vara delaktig.
- Trygghet. En långsam förflyttning som är väl förberedd ger mindre rädsla och mer delaktighet. Oavsett om den sker med eller utan hjälpmedel.
- Korta instruktioner. Fokusera på det Kalle ska göra istället för vad personalen ska göra t.ex. ”Kalle, res dig upp” istället för ”Nu ska jag hjälpa dig att resa dig upp”. Längre information tar längre tid att förstå. Ofta kan det fungera bättre att ange målet istället t.ex. ”kom så får du fika” samtidigt som man stimulerar det naturliga rörelsemönstret genom att hålla i händerna och guida personen framåt. Använd gärna vårdarsång ”Kom Kalle vi gå….”!
- Visa. Vid t.ex. uppresning och nedsittning så kan det fungera att man själv reser sig eller sätter sig bredvid.
Det finns inga rätt och fel när det gäller förflyttningar. Precis som allt annat så måste det anpassas efter individen. Men för att kunna göra det på bästa möjliga sätt så behöver du kunskap om din kund, din egen kropp, miljön runt omkring och förflyttningar. Prata gärna med fysioterapeuten och arbetsterapeuten på din enhet för att lära dig mer.
I vårdhandboken finns det information om förflyttningar och vad du ska tänka på när det gäller din egen ergonomi. Det är en grundkunskap, sen är det bara att använda fantasin och prova!
http://www.vardhandboken.se/Kategori/Personals%c3%a4kerhet
Ha det bra! /Helena