Att det skulle bli så illa som det blev trodde jag inte. Ett virus som startade i Kina, visst… Jag trodde inte att vi skulle slippa undan, men att det skulle bli så här illa… Och inte bara här utan verkligen i hela världen! Och länge… och det är ju inte över än!

Vården har verkligen ställts inför utmaningar som vi aldrig har skådat eller ens kunnat förutse. Det har samhället i stort också fått göra. Varje person har påverkats på något sätt. Vi har inte kunnat leva som vi har gjort tidigare. Många har blivit smittade och många har blivit väldigt sjuka under längre tid med fortsatta symtom efter tillfrisknandet. Många har också avlidit.

Jag förstod ganska omgående att jag skulle behöva hoppa in som sjuksköterska, det är ju det jag är. Jag försökte förbereda mig på det så gott det gick. Ordnade med SITHS-kort för att kunna dokumentera, klippte ner naglarna, dammade av mina arbetsskor och plockade fram stödstrumporna. Nu var jag redo! Det var ju bara 7 år sen jag jobbade som syrra sist. 😉

Jag fick vara på Zethelius, en korttidsenhet för personer som behöver fortsatt vård efter en sjukhusvistelse eller utifrån en ohållbar hemsituation. Både äldre och hyfsat unga personer med flera diagnoser och ofta en hel del läkemedel. Vilken utmaning! Där var jag från april fram till min semester i mitten på juli.

Med full skyddsutrustning, besöksförbud, karantän, covid-prover, diagnoser, läkemedel, omvårdnad, anhörigkontakter och mycket annat kämpade jag tillsammans med alla er andra. Tufft på många sätt men jag älskar verkligen att vara sjuksköterska!

Ett stort tack till all personal på Zethelius för tiden jag fick vara hos er. Hoppas vi ses i något sammanhang framöver!

Min kollega, Caroline, var kvar på Gryta demenscentrum och tillverkade visir på löpande band till alla enheter. Hon hade full produktion på vårat kontor har jag fått hört. Lamineringsmaskinen gick varm! Sen fick Caroline också komma till Zethelius ett tag när det behövdes en arbetsterapeut. Det var verkligen kul att se henne igen! 🙂 Hon fick även hoppa in hos Rehabgruppen några veckor. Vi kämpade på, på varsitt håll.

Semestern är som alltid efterlängtad men kanske lite extra i år. Den var sååå välbehövlig. Semestern fylldes med sköna dagar… pocketläsning  i solstolen varvat med vandring och massor med glass. Jag älskar verkligen att äta glass i solen! 

Nu har vi hösten framför oss. En höst som vi inte riktigt vet hur den kommer att bli utifrån covid-19. Men Demensteamet har planerat för den och utbildningstillfällen är inbokade. Vi kommer såklart följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och de rutiner som gäller i Västerås stad. Fysiskt avstånd, handsprit, visir och ingång via lastkajen är exempel på vidtagna åtgärder för att minimera smittspridning och såklart att alla tar sitt ansvar och inte kommer på utbildning om man är sjuk.

Hoppas vi ses i höst. Kram på er alla och var rädda om er!

//Lotta