Filmerna har skapats i syfte att förmedla till äldre och till personer med demens, minnen som tilltalar dem och som kan vara en inspiration för anhöriga och personal när orden tar slut.

Filmerna är långsamma med fokus på traditioner och bilder från 60-talet.

Igenkänningens glädje med positiva händelser från 60-talet. Traditioner, Radio Nord, musikkändisar, djur och mode.

Klicka gärna på länken nedan, under bilden för att komma till hemsidan.

TraditionsTV för demensdrabbade

Datum: 24 januari – 30 januari 2022

Tid: Varierande tider

Plats: Varierande platser

Pris: Huvudsakligen gratis – biobiljetter 50 kronor

För hela programmet vänligen följ länken: Förintelsens minnesvecka 24–30 januari 2022 – Västerås (vasteras.se)

Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Femtio år senare, 1995, högtidlighölls minnet av Förintelsen för första gången i Sverige. Sedan 1999 har den 27 januari varit en nationell minnesdag över Förintelsens offer.

Visningar:

Måndag 21 februari kl.13:00, Länsmuseet, ”När då var nu”, Moderna tider

Måndag 16 maj kl.13:00, Konstmuseet, Vi tittar på några utvalda verk från Konstmuseets samlingar

Under visningens gång tittar vi tillsammans på några utvalda föremål eller konstverk. Tillsammans utforskar vi föremålen, våra associationer och minnen.

Kaffe ingår efter visningen för den som önskar.

Hela besöket tar ca 1,5 timme inkl kaffe.

Klicka på länken nedan för att ta del av mer information.

Vi i demensteamet Västerås stad vill tipsa om vårens program hos Anhörigstöd.

Vi vill tipsa om Svenska kyrkans minnesvisning.

Möten med minnen: Livets vatten

Måndag 10 januari 2022

Visningar för personer med någon form av demensdiagnos tillsammans med närstående person eller följeslagare. Välkomna till Möten med Minnen hos Västerås domkyrka I domkyrkan finns många föremål, ljud, berättelser och miljöer som väcker minnen. I den här visningen går vi tillsammans i en liten grupp och tittar på ett urval av dem. Vi pratar om vilka minnen och associationer de väcker. Vi använder alla de sinnen vi kan.

Klockan 13:00–14:00 i Västerås domkyrka, Västerås pastorat

Vi pratar och känner på vatten i dess olika former och berättelser. För människor med kognitiv svikt och deras anhöriga/personal. Ingen föranmälan. Gratis.

KONTAKTPERSON

Ingela Welén  021-814624

Hej på er!

Det här blir vårt sista blogginlägg… för om två veckor kommer vi båda att sluta i Demensteamet för att gå vidare med nya spännande uppdrag! Caroline kommer att fortsätta i Västerås stad och arbeta som projektledare inom välfärdsteknologi medans Lotta kommer att arbeta som specialistsjuksköterska på Norlandia här i Västerås.

Åren går snabbt kan vi konstatera… För 8 år sedan träffades vi för första gången med uppdrag att starta upp ett demensteam i Västerås stad. På den tiden utgick vi från Stadshuset och satte genast igång att planera vårt arbete och knyta nya kontakter. Inspirationen och glädjen flödade! 🙂 Oj, vilket roligt jobb vi har haft! Det är mycket tack vara er, alla ni härliga människor som arbetar med personer som har en demenssjukdom.

Vi vill nu med detta blogginlägg säga tack till er! Ni är för många för att kunna säga tack till var och en av er, men ni vet alla vilka ni är. Fortsätt med det fina arbetet ni gör och kom ihåg att ni gör skillnad för personen med demensjukdom i varje möte.

Vad händer med demensteamet? Självklart kommer demensteamet leva vidare med nya krafter. En jobbannons ligger nu ute där man söker en sjuksköterska med erfarenhet inom demensområdet och en specialistundersköterska med inriktning demens. Har du kompetensen som krävs och känner dig sugen på att utbilda, handleda och bidra till en förbättrad demensvård så passa på att söka. Här kan du läsa annonsen!

Återigen, tack! Vi hoppas att vi ses framöver i något sammanhang!

Kramar från Caroline och Lotta

”Flippan” har fått hänga med under alla våra 8 år. ”Kan du flippa dig?”

…vi skrev här på bloggen. Så därför kommer här ett litet inlägg om nuet och framtiden. Vi kan börja med att konstatera att pandemin fortsätter att härja och påverkar oss alla på olika sätt, både privat och på jobbet.

Sedan mitten av november har vi återigen fått ställa in samtliga planerade utbildningar. Lotta jobbar som sjuksköterska på ett demensboende i kommunen. Jag håller ställningarna i Demensteamet och har även lite andra uppdrag.

Ställa in har vi fått göra mycket men vi arbetar också för att ställa om. Vår samtalsgrupp för personer med demenssjukdom har vi numera digitalt. Vi träffas varannan vecka och pratar med varandra genom skärmen. En utmaning, både för deltagarna och oss som samtalsledare. Självklart inte alls som att träffas på riktigt, men helt klart ett bra alternativ i dessa tider.

Tillsammans med våra kollegor på Anhörigstöd planerar vi även att hålla en digital föreläsning för anhöriga om bemötande och förhållningssätt vid demenssjukdom.

Handledning fungerar också bra att ha digitalt om ni har möjlighet att hålla avstånd till varandra eller sitta vid olika datorer. Vi brukar komma på bra lösningar som passar rådande situation.

Så fort vi får träffas igen så kör vi igång med alla våra utbildningar. Det är mycket spännande uppdrag som ligger framför oss, bland annat att fortsätta utbilda BPSD-administratörer inom hemtjänst och hemsjukvård och att slutföra stjärnmärkningen på de enheter som är igång samt att starta upp utbildningssatsningen på fler enheter. Under fliken ”utbildningar” här på hemsidan kan du se de utbildningar vi erbjuder. Vi vet att det är ett stort tryck på vissa av våra utbildningar, framför allt administratörsutbildningen i BPSD-registret. Så även fast vi inte har några datum spikade så får ni gärna skicka in intresseanmälan så vi kan planera utifrån det.

Vi finns till för er. Jag finns på plats så det är bara att höra av er via mail eller telefon om ni har frågor, funderingar eller behöver handledning.

Ta hand om er!

Med vänlig hälsning

Caroline

Visst får man en positiv känsla när man blir bra bemött. Det kan vara av en kollega eller när man går in i en butik. Känslan man får då kan hänga med en resten av dagen. 🙂

Vi som arbetar i demensvården behöver verkligen tänka på hur vi bemöter personen vi finns till för. Bemötandet påverkar personen och kan vara avgörande för hur dagen blir, men även bidra till om vi får möjlighet att hjälpa personen. Det innebär att bemötandet behöver anpassas för varje person, ett personcentrerat bemötande helt enkelt.

Bemötande handlar om mötet mellan två personer där någon slags kommunikation sker, verbalt och/eller icke-verbalt. Ett möte som personen ska gå stärkt ur med en positiv känsla.

Men vad är ett bra bemötande egentligen?

Det finns inget enkelt svar på den frågan eftersom alla personer, demenssjukdomens påverkan och situationer är olika. Men det du kan märka det på är på personen såklart. Hur mottogs mitt bemötande, blev personen arg, irriterad eller orolig? Då kanske det inte var så bra. Eller fungerade bemötandet?

• Stanna upp och tänk till…
• Vad var det jag sa?
• Vad gjorde jag?
• Jag behöver nog anpassa mitt bemötande mer…
• Kan jag få tips från kollegan eller anhöriga? Eller det här behöver jag tipsa dem om!
• Vad står det i levnadsberättelsen som jag kan använda mig av?
• Vad står det i genomförandeplanen kring bemötande och kommunikation? Behöver den uppdateras?

För många personer handlar det ofta om att bli sedd, bekräftad och lyssnad på. Men även att vi tänker på att anpassa kommunikationen, prata om det personen tycker om att prata om, inte för långa meningar, korta instruktioner, undvik svåra och abstrakta ord, tänk på ditt kroppsspråk osv.

Ibland kanske vi pratar för mycket, använd bilder eller föremål för att visa/tydliggöra eller använd vårdarsång. Vårdarsång handlar om att sjunga istället för att prata, ett sätt att underlätta samspelet med personen.

Bekräfta känslan är något vi kan ha med oss i bemötandet. Det personen upplever och uttrycker är sant för personen, så bekräfta känslan ”jag ser att du är orolig, jag brukar också vara det ibland, jag hjälpa dig att leta/ vi löser det här tillsammans”. Det är ett mycket bättre alternativ än att börja argumentera och förklara hur det verkligen ligger till. Det brukar bara göra personen mer upprörd, kanske t o m arg.

När en person blir arg behöver vi använda lågaffektivt bemötande. Här kan du ta del av ett poddavsnitt av Demensdialogen Angvik & Björk som handlar om det.

Om det är enkelt med bemötande? Nej men det är så viktigt så vi behöver vara stjärnor på det!

Lycka till med ditt bemötande!

Kram Lotta

Hej!

Har du varit inne på BPSD-registrets hemsida den senaste tiden? Vi kan verkligen rekommendera dig att göra det! Hemsidan har fått ett nytt utseende och det finns en hel del nyheter att ta del av. Webbutbildningen har fått en del 3 med studiematerial som kan användas för att fördjupa dig i olika delar av utbildningen. Kanske något att göra tillsammans på ett APT?

BPSD-registret har även tagit fram nya kvalitetsindikatorer. Här hittar du siffror och resultat från alla enheter som är anslutna till registret. Siffrorna innehåller data sorterade i sammanlagda resultat från rike, län, kommun. Här får vi en unik möjlighet att se hur det ser ut i landet med att förebygga och lindra BPSD. Vi tar och kikar hur det ser ut i Västerås!

Vi börjar att titta på vad som händer med NPI-poängen över tid. Den övre linjen i diagrammet visar att NPI-poängen minskar kraftigast för de personer som har hög NPI (över 60 poäng). För personer med låg BPSD (under 30 poäng) tenderar poängen att öka något istället. Inget konstigt resultat med tanke på att BPSD tenderar att öka ju längre sjukdomen fortskrider. Frågan är hur mycket mer poängen hade ökat om vi inte hade arbetat med registret?

Hur ser det då ut med symtomlindrande demensläkemedel? Om vi tittar på Västerås (blå stapel) kan vi se att under förra året hade 64 % av de med Alzheimers sjukdom symtomlindrande demensläkemedel. Västerås ligger bättre till än riket (röd stapel), men kanske skulle vi kunna få upp den stapel lite. I de nationella riktlinjerna rekommenderas att alla personer med Alzheimers sjukdom ska erbjudas symtomlindrande demensläkemedel.

Ett område som både vi i Västerås och hela riket behöver bli bättre på är teamsamverkan i arbetet med BPSD-registret. Diagrammet visar andel registreringar i procent där minst en person från SOL och en person från HSL deltagit i hela processen. Det har blivit bättre sedan 2016, men det finns mycket kvar att göra. BPSD-registret är ett kvalitetsregister och arbete i just kvalitetsregister är en uppgift för hälso- och sjukvården. Därför ska sjuksköterska, arbetsterapeut eller fysioterapeut delta i processen.

Vi kan även titta på hur det ser ut med smärta hos de personer som har registrerats i BPSD-registret. I diagrammet nedan kan vi se att i Västerås är drygt 80 % bedömda som smärtfria. I registret frågar man även om smärtskattningsskala har använts i bedömningen. Förra året användes en sådan smärtskattningsskala endast på 30 % av de personer som är registrerade. Detta behöver vi jobba mer med. Vi vet att om ett smärtskattningsskala används så upptäcker vi fler personer med smärta och vi upptäcker det tidigare. Abbey Pain Scale är en utmärkt skala att använda på personer med demensjukdom som själva har svårt att uttrycka sin smärta.

Det finns även möjlighet att titta på vilka syften vi har med de olika åtgärder som ordineras. Vi kan även följa olika läkemedelsgrupper, hur ordinerad dygnsdos förändras över tid och antal personer som har de olika läkemedlen ordinerade.

Kul att du har hängt med ända hit! Det finns mycket intressant att titta på. Vill även passa på att tipsa om att titta på statistiken på den enhet du arbetar på! Då loggar du bara in i registret och väljer statistik eller visualisering. Spännande det också!

Ha det fint så hörs vi snart igen!

Caroline och Lotta

Att det skulle bli så illa som det blev trodde jag inte. Ett virus som startade i Kina, visst… Jag trodde inte att vi skulle slippa undan, men att det skulle bli så här illa… Och inte bara här utan verkligen i hela världen! Och länge… och det är ju inte över än!

Vården har verkligen ställts inför utmaningar som vi aldrig har skådat eller ens kunnat förutse. Det har samhället i stort också fått göra. Varje person har påverkats på något sätt. Vi har inte kunnat leva som vi har gjort tidigare. Många har blivit smittade och många har blivit väldigt sjuka under längre tid med fortsatta symtom efter tillfrisknandet. Många har också avlidit.

Jag förstod ganska omgående att jag skulle behöva hoppa in som sjuksköterska, det är ju det jag är. Jag försökte förbereda mig på det så gott det gick. Ordnade med SITHS-kort för att kunna dokumentera, klippte ner naglarna, dammade av mina arbetsskor och plockade fram stödstrumporna. Nu var jag redo! Det var ju bara 7 år sen jag jobbade som syrra sist. 😉

Jag fick vara på Zethelius, en korttidsenhet för personer som behöver fortsatt vård efter en sjukhusvistelse eller utifrån en ohållbar hemsituation. Både äldre och hyfsat unga personer med flera diagnoser och ofta en hel del läkemedel. Vilken utmaning! Där var jag från april fram till min semester i mitten på juli.

Med full skyddsutrustning, besöksförbud, karantän, covid-prover, diagnoser, läkemedel, omvårdnad, anhörigkontakter och mycket annat kämpade jag tillsammans med alla er andra. Tufft på många sätt men jag älskar verkligen att vara sjuksköterska!

Ett stort tack till all personal på Zethelius för tiden jag fick vara hos er. Hoppas vi ses i något sammanhang framöver!

Min kollega, Caroline, var kvar på Gryta demenscentrum och tillverkade visir på löpande band till alla enheter. Hon hade full produktion på vårat kontor har jag fått hört. Lamineringsmaskinen gick varm! Sen fick Caroline också komma till Zethelius ett tag när det behövdes en arbetsterapeut. Det var verkligen kul att se henne igen! 🙂 Hon fick även hoppa in hos Rehabgruppen några veckor. Vi kämpade på, på varsitt håll.

Semestern är som alltid efterlängtad men kanske lite extra i år. Den var sååå välbehövlig. Semestern fylldes med sköna dagar… pocketläsning  i solstolen varvat med vandring och massor med glass. Jag älskar verkligen att äta glass i solen! 

Nu har vi hösten framför oss. En höst som vi inte riktigt vet hur den kommer att bli utifrån covid-19. Men Demensteamet har planerat för den och utbildningstillfällen är inbokade. Vi kommer såklart följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och de rutiner som gäller i Västerås stad. Fysiskt avstånd, handsprit, visir och ingång via lastkajen är exempel på vidtagna åtgärder för att minimera smittspridning och såklart att alla tar sitt ansvar och inte kommer på utbildning om man är sjuk.

Hoppas vi ses i höst. Kram på er alla och var rädda om er!

//Lotta