Demensteamet Västerås Stad

Dagens inlägg kommer att handla om vikten av att bekräfta känslan. Bemötandet är det viktigaste verktyg vi har och det går inte att prata nog om det. Jag tror att vi hela tiden måste sträva efter att nå ytterligare en nivå mot att försöka förstå den demenssjukes värld. Med dom här raderna hoppas jag kunna väcka tankar och funderingar som kanske kan leda till ännu ett steg i rätt riktning.

När vi pratar om bemötande så är att bekräfta känslan en av de viktigaste sakerna. En hand på den demenssjukes axel med orden ”jag ser att du är orolig” gör att personen känner sig sedd och stärkt i sin identitet. Någon som upplever sig ha blivit bestulen på sin plånbok behöver bli trodd för att känna tillit och trygghet. ”Din plånbok är borta, då förstår jag att du är upprörd.”

Den demenssjukes verklighet och din verklighet kanske ser olika ut. Men det finns inget rätt eller fel. Det någon känner är alltid sant. 

Nästa gång du ser att någon du vårdar är ledsen, orolig eller arg – bekräfta känslan! Jag ser dig, jag hör dig, dina känslor är verkliga. 

Ha en fantastisk dag! /Helena

Hoppas ni alla haft en skön semester där ni haft möjlighet att ladda inför resten av året.

Vi har laddat med sol och olika aktiviteter, så nu är vi redo för höstens och vinterns utmaningar.  Bloggen har vi också laddat med höstens olika utbildningstillfällen och en inspirationsträff. Gå in och titta under UTBILDNINGAR så att du inte missar något.

Här kommer några som vi vill lyfta lite extra! Klicka på respektive bild. 

BPSD-administratörsutbildning!      Tidiga tecken!   

Inspiration om sång & musik!       Kunskapsserie för anhöriga!     

Ses vi inte på något av dessa tillfällen så hoppas vi att vi ses i något annat sammanhang. Hoppas att vi tillsammans får en härlig och inspirerande höst/vinter!

Kram Demensteamet

Vi är så glada att så många av er följer våra inlägg och tar del av den information vi lägger upp. Vi vill såklart att fler ska få den möjligheten, så sprid gärna bloggen vidare. 

Nu är det dax för bloggen att vila upp sig och ta lite semester. Vi beräknar att vara igång med bloggandet igen i slutet på augusti, så välkomna tillbaka då.

Till dess vill vi passa på att önska er en underbar sommar och semester!

Många kramar från Lotta och Helena 🙂

Det är inte så vanligt att drabbas av demenssjukdom före 65 års ålder, men 1-3 % drabbas ändå. Att drabbas av en demenssjukdom redan i unga år, kanske redan i 30-40 års ålder, där den vanligaste är Alzheimers sjukdom, är ju såklart både för den drabbade och personens anhöriga en mardröm.

Gruppen yngre som drabbas är som sagt relativt liten men följderna av den drabbades demenssjukdom är ofta särskilt svåra. Demenssjukdomen kommer en tid i livet då personen oftast är yrkesverksam och har barn som fortfarande är små eller unga. Sjukdomsförloppet brukar också gå fortare när man är yngre.  

Demensvård är som det ser ut idag till stor del förknippat med äldrevård. En sjukdom man får när man blir äldre. Så hur kan vi ge det bästa stödet till dessa yngre personer och deras familjer, hur ser deras behov ut.

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum har undersökt situationen för yngre personer med demenssjukdom (yngre än 65 år) och deras anhöriga och rapporten framkom följande:

• Gruppen drabbas mitt i livet, har nyligen lämnat arbetslivet. Ofta arbetar partnern fortfarande, liksom nära vänner.
• Fortfarande skambelagt. En del har svårt att prata om sjukdomen. Vänner och arbetskamrater drar sig undan.
• Initialt är det lätt att den sjuke faller mellan stolarna när det gäller hjälpinsatser. En dålig sjukdomsinsikt påverkar också viljan att söka och ta emot hjälp.
• Många är fortfarande fysiskt pigga. Vill göra saker, både fysiskt och socialt. Men initiativförmågan drabbas och de har svårt att aktivera sig själva. 
• Den generella kunskapen i samhället om yngre personer med demens och deras behov är bristfällig.
• Den sjuke har ibland svårt att få LSS-insatser beviljade. Insatser som skulle hjälpa i det dagliga livet men även underlätta kvarboende under lång tid.  
• Det är ofta stora skillnader mellan personer med olika demensdiagnoser. Det finns större likheter mellan personer med samma diagnos men som är olika gamla.
• De drabbade ses ofta som en grupp men måste ses som individer med olika behov.  
• Det finns ett behov av korttidsplatser/avlastningsplatser och det är viktigt att de kan bokas i god tid.

På frågan vilka problem som är specifika för anhöriga/närstående till yngre med demenssjukdom var de vanligaste svaren:

• De känner sig ensamma. Det är svårt för utomstående att förstå vad det innebär att vara anhörig till en person med demenssjukdom.  
• Fokus läggs på den sjuke vilket gör att anhöriga/närstående kommer i andra hand.
• De känner ofta dåligt samvete och sorg ”det var ju inte så här det var tänkt att bli”.  
• Den anhöriga/närstående (ofta make eller maka) får ofta sköta alla kontakter med vården och omsorgen. Ett problem är att det saknas regler för hur ersättning till anhörig ska regleras vid t.ex. läkarbesök när den anhöriga/närstående måste följa med.  
• Att vara barn (ungdom) till en ung person med demenssjukdom är speciellt och innebär mycket känslomässigt.         

För att ta del av hela materialet klicka här »

Vill ni ta del av yngre personers och deras anhörigas resa med en demenssjukdom så finns det några bloggar jag kan rekommendera:

Eva och Micke »

Yvonne »

Elina »

Att få en demenssjukdom innebär bland annat att det blir svårare att tolka sin omgivning. För att underlätta för personen att känna igen sig och känna sig trygg så kan vi försöka skapa en lättolkad och säker miljö. Det ger möjlighet för den demenssjuke att vara delaktig i sin vardag i större utsträckning vilket i sin tur ökar livskvaliteten.

Ett åldrande öga kräver mer ljus och starkare kontraster för att se bra. Demenssjukdomen gör det dessutom svårare att tolka det ögat ser. Till exempel kan en mörk badrumsmatta uppfattas som ett hål och en ljus stol mot ett ljust golv kan skapa osäkerhet när personen ska sätta sig ner. Med rätt färger och kontraster kan vi underlätta orientering och minska fallolyckor.

På grund av den nedsatta koncentrationsförmågan vid demenssjukdom är det också viktigt att undvika eller minimera störande ljud i gemensamma lokaler.

Myndigheten för delaktighet har ett kunskapsmaterial och en checklista som kan användas för att skapa en mer anpassad miljö för personer med demenssjukdom. Använd det gärna för att se över miljön på er enhet!

Kunskapsmaterial – Miljöanpassningar som bidrar till ökad delaktighet >>

Checklista – miljöanpassningar som bidrar till ökad delaktighet >>

Kommunikation är en viktig del i bemötandet och en av hörnstenarna i palliativ vård. Det är nyckeln till hur bra samspelet med den du vårdar kommer att bli. Det är du som personal som behöver bjuda in, anpassa och upprätthålla samtalet med den demenssjuke.

I boken ”Kommunikation och demenssjukdom – ökad förståelse i samtal och möten” som gavs ut tidigare i år så beskrivs både hur vi kommunicerar med varandra, hur förmågan att kommunicera förändras med ålder och demenssjukdom samt vad du som vårdpersonal kan tänka på för att skapa en bra kommunikation.

Författaren Margareta Skog ger följande beskrivning i boken: ”Se innehållet i denna bok som en inspirationskälla, inte som en checklista eller kokbokslösning. Boken kan också användas som en uppslagsbok. Gå tillbaka till den när du står inför ett konkret problem eller vill ha svar på ditt ”varför”. Se tipsen och råden som en palett med åtgärder som du kan testa dig fram med.”

Vi tycker att det är en lättläst och intressant bok för den som vill få mer kunskap om kommunikation!

/Helena och Lotta

Mitt absoluta favoritämne att prata om är förflyttningar i alla dess former. Förflyttningar är en så stor del av vår vardag oavsett om vi är friska eller sjuka. Men när man drabbas av en skada eller sjukdom så blir det otroligt tydligt hur viktigt det är att det fungerar. Vi reser oss upp, byter ställning i stolen eller går helt utan att vi tänker på det eftersom kroppen har motoriska program som styr dessa rörelser. Vid en demenssjukdom kan dessa motoriska program störas och plötsligt är det inte självklart hur man reser sig upp ur en stol. Som personal behöver vi kunskap om hur kroppen vill röra sig när den är frisk, det naturliga rörelsemönstret. Och varför är det viktigt? Jo, för det är den rörelsen vi behöver stödja för att kunna ta tillvara på den demenssjukes egna resurser i förflyttningen.

Här ska du få en liten övning som tydliggör detta:

1: Sitt på en stol med ryggen mot ryggstödet. Res dig upp.

2: Hur gjorde du? Det är ditt naturliga rörelsemönster. Och även om din kollega gör lite annorlunda så finns det gemensamma nämnare. Jag återkommer till det.

3: Sitt åter på stolen med ryggen mot ryggstödet. Flytta fram fötterna 2 dm framför knäna. Res dig upp. Hur kändes det?

4: Sätt dig igen med ryggen mot ryggstödet. Placera fötterna som du vill. Res dig upp UTAN att luta dig framåt. Tänk dig att ryggen ska dras längs ryggstödet. Hur gick det?

För att kunna hjälpa någon i en förflyttning så behöver vi använda oss av det som kroppen själv vill. Någon kanske tar hjälp av armstöden och en annan tar tag i bordet men grunden är densamma, i en uppresning så vill kroppen flytta in fötterna och luta sig framåt. Därför är det viktigt att vi stöttar den demenssjuke precis på det sättet. Det är lätt att tänka att en uppresning ska ske uppåt men så är faktiskt inte fallet. Uppåtrörelsen startar inte förrän rumpan har lämnat underlaget.

Kroppen har ett naturligt rörelsemönster för alla förflyttningar. Det syftar till att lätta på de tyngsta punkterna på kroppen på det mest effektiva sättet. Prova gärna själv genom att tänka på hur du gör när du sätter dig upp ur sängen eller sätter dig ner på en stol.

Men vad behöver vi tänka på lite extra när det gäller demenssjuka personer?

• Tid, tid och tid. Det är enda möjligheten för personen att vara delaktig.
• Trygghet. En långsam förflyttning som är väl förberedd ger mindre rädsla och mer delaktighet. Oavsett om den sker med eller utan hjälpmedel.
• Korta instruktioner. Fokusera på det Kalle ska göra istället för vad personalen ska göra t.ex. ”Kalle, res dig upp” istället för ”Nu ska jag hjälpa dig att resa dig upp”. Längre information tar längre tid att förstå. Ofta kan det fungera bättre att ange målet istället t.ex. ”kom så får du fika” samtidigt som man stimulerar det naturliga rörelsemönstret genom att hålla i händerna och guida personen framåt. Använd gärna vårdarsång ”Kom Kalle vi gå….”!
• Visa. Vid t.ex. uppresning och nedsittning så kan det fungera att man själv reser sig eller sätter sig bredvid.

Det finns inga rätt och fel när det gäller förflyttningar. Precis som allt annat så måste det anpassas efter individen. Men för att kunna göra det på bästa möjliga sätt så behöver du kunskap om din kund, din egen kropp, miljön runt omkring och förflyttningar. Prata gärna med fysioterapeuten och arbetsterapeuten på din enhet för att lära dig mer.

I vårdhandboken finns det information om förflyttningar och vad du ska tänka på när det gäller din egen ergonomi. Det är en grundkunskap, sen är det bara att använda fantasin och prova!

http://www.vardhandboken.se/Kategori/Personals%c3%a4kerhet

Ha det bra! /Helena

Längre och ljusare dagar, sol och värme, blommor och grönska gör att man längtar ut, eller hur? Att få sitta i lä med vårsolen i ansiktet med en kopp kaffe det är något jag uppskattar. Du däremot kanske vill sätta igång och jobba i trädgården.  Vad man vill göra när man kommer ut är precis som allt annat, individuellt. Ibland kan det räcka med att man sitter på balkongen en stund eller att man som du ger sig ut i trädgården. I trädgården finns det mycket som är rogivande och som lockar till aktivitet. Att vara ute innebär att du får uppleva och njuta av vädrets växlingar. Att få stå under ett paraply och höra regnet smattra. Att få höra vinden som susar eller fåglar som kvittrar.  Att få dofta på blommor och dra upp den första rabarbern. Att få känna på bladen och hålla i stenen. Vilka behov och vanor har de personer med demenssjukdom som du finns till för, med tanke på utevistelse?  

Här är det viktigt att vi som personal möjliggör utevistelsen och anpassar den efter varje persons behov.  Vad kan behöva förändras i miljön för att underlätta tillgängligheten och vad finns det för möjligheter till olika uteaktiviteter. Utevistelse är en evidensbaserad vårdåtgärd i BPSD-registret och många har ett tydligt behov av att vara ute dagligen för att må bra. Daina Måsviken som var projektledare för Framtidens trädgård, ett projekt som drevs i Västerås stad under perioden 2013-2015, lyfte verkligen vikten av utevistelse och dess hälsovinster samt vad som kan locka till utevistelse.

Passa på att bli inspirerad av materialet från Framtidens trädgård genom att klicka på följande länkar:

Idébank för uteaktiviteter året runt »

Årstidshjul »

Att förbättra utemiljön vid särskilt boende »

Jag hoppas att vi får en härlig vår! 🙂

Kram Lotta 

Har ni hört talas om nollvision? Begreppet har ni säkert hört tidigare, framförallt i samband med trafikolyckor ” att man strävar efter en nollvision där”. Men vad innebär nollvision i demensvården? 

Först behöver vi veta vad tvång och begränsningar kan vara. Ett exempel kan vara när en persons beteende kontrolleras genom att rörelsefriheten begränsas med din kropp eller händer eller när personen hindras att gå dit hen vill genom att dörren låses. Sänggrindar, positioneringsbälten, bord framför rullstol är andra typiska begränsningsåtgärder. Det man kanske inte tänker på är att även läkemedel, som t ex psykofarmaka och lugnande, som används för att behandla beteenden  kan vara tvingande eller begränsande. Det vi behöver bli uppmärksamma på är att det inte finns lagligt stöd för att använda tvång eller begränsningar inom demensvården.

Svenskt Demenscentrum har därför tagit fram ett utbildningsmaterial som heter Nollvision. Nollvision ger stöd och verktyg i att skapa de rätta förutsättningarna för en demensvård utan tvång och begränsningar. Där har Du som chef en viktig roll, att föregå med gott exempel för dina medarbetare och påbörja förbättringsarbetet på det boende Du ansvarar för.

För att Du som chef i Västerås stad ska få de bästa förutsättningarna till detta har vi bjudit hit Svensk Demenscentrum. Vid det tillfället har Du möjlighet att bli utbildad ambassadör i Nollvision och leda arbetet på Ditt boende.

Här kan du ta del av inbjudan till Nollvision »

Välkommen med Din anmälan!

Mvh Demensteamet

För att läsa mer om Nollvision »

…demensutredning, demenssjukdom, BPSD, kommunikation, sång och musik, bemötande, smärta – ja, vad som helst som rör demensområdet – så kommer vi gärna ut till er enhet och föreläser om det. Vi vill sprida kunskap och inspirera så många vi bara kan!

Hör av er till oss så kan vi skräddarsy innehållet efter era behov och önskemål.

Det kan vara i ett större forum eller mindre, t.ex. arbetsplatsträff, planeringsdag eller teammöte. Vilket forum ni önskar helt enkelt. Ni kanske har ringat in ett förbättringsområde där ni ser behov av en utbildningssatsning? Vi hjälper gärna till!

// Lotta och Helena